Hannaoh

Dagen då Olivia kikade ut!

Min förväntning kring min graviditet var väl självklart bebisen som låg i min mage.

Men också om det skulle bli en 07: a eller en 08: a.

Jag var beräknad till den 21 dec, men jag hade en känsla att julen skulle vara utan bebis.

Julen kom och allt var som det skulle eller mycket lugnare.

Mellandagarna kom och inte ens en lite pyttevärk..

Sedan så kom nyår och då var jag beredd på att knipa fram tills 12slaget.. men mer än att jag var lite små trött (hade ju trotts allt 21kg övervikt) så var det inget som hände..

Långt bak i huvudet så hade jag det skrocket om att man kan dricka champagne så att värkarna kan sättas igång då.=)

Jaa, 12slaget kom och jag smuttade ett halvtglas men höga förväntningar.. men inget på G... faan i onödan tänkte jag.. vid halv tre på natten så ville vi åka hem och satte oss i bilen...

AJ.. Ont har jag och det känns som en förvärk eller så...

Efter en jobbig bilfärd hem så gick vi till sovrummet och la oss, men jag kunde inte somna ändå.. fy i bubblan va ont jag hade.. kunde knappt sova men nån timmars sömn fick jag väl..

Tidigt på morgonen tog jag mig ett värmande bad och där låg jag och hade ont som bara den.

Gick upp och hela dagen till och från var som en dimma av smärta mest fram på eftermiddagen och kvällen. Natten som kom var outhärdlig. Jävlar vad ont jag hade.

Onsdag morgon och jag kunde andas men eftermiddagen som kom då stod jag på alla fyra i soffan och andades. Shiit snälla. Jag vill inte vara med längre..

Tog ett bad efter bad och gnydde. Mat var inte ens en tanke på och efter många övertalningssätt fick min sambo mig att ringa förlossningen. Men de sa det som jag förfasade:

Är värkarna regelbundna? - Nej de kommer och går och ibland dröjer det en timma men ibland är de många i timmen. - Ja då tar du två panodil och lägger dig och sover.

Jahopp. De har tydligen inte fött barn tänkte jag då och var skitsur.

Torsdags morgon kom och det kändes som om att det började avta lite. Dags att gå i trappor tänkte jag då.

Tog hissen upp och gick alla trappor ner, hissen upp och alla trappor ner. Och upprepade proceduren tills jag inte kunde andas av andfåddhet. Min sambo och hans pappa stod och hejade på mig hela trappfärden.

Men utan resultat.

Torsdag och imon fredag så ska vi på en överburenhets kontroll kl 10 på morgonen..

Hoppas att de skulle komma med goda nyheter.

Oj, Aj. Nej inte igen. Kvällen kom och ont som bara den med lite feedback från min kille så gick det att somna i alla fall..

Kl 4 på natten så gick det inte längre. Var tvungen att göra något åt min smärta. Och det ända som hjälpte var att bada. Så jag tappade upp kokhett vatten, hämtade en yoghurt och lade mig i badet. Fick vända på mig så jag låg på sidan för annars så täckte inte vattnet magen.. Pust.

Kan andas och aj vad detta gör ont.

Tror att jag somnade till men framåt sextiden så tog jag och smaskade lugnt på yougurten.

Efter ett par minuter så kom en yrvaken Christian in (min sambo/pappan) och undrade hur länge jag hade legat där..?!

Han skulle jobba ett par timmar innan kontrollen.

När han gick till jobbet så gick jag upp ur badet som då var iskallt och försökte att sätta på mig lite smink och ett litet leende. Väskan som jag skymtade i hallen var packad med allt för en nyfödd litet paket och då kändes det evigheter från en bebis. Om jag bara visste.!

Halv 10 så kom Christian och hämtade mig och vi tog med oss bbväskan ifall ifall.

När vi ko så fick jag sätta mig på en stol och ta ett CTG. Och då tänkte jag YES! Äntligen kan de se hur jävla ont jag har, men inte det serrö. Nä för då efter nästan 40 minuter utan en pyttevärk eller ett enda fosterrörelse då kom det en liten liten spark, Och nu NU kom smärtan igen. mmmMMM spände hela mig så inte skulle skrika och jag visste inte vad jag skulle ta vägde.

Hela skärmen visade bara ett jättestreck uppåt och jag blev blå av all spänning.

En sköterska kom in och undrade ifall jag var varm, svettades visst lite och tårarna var på väg att komma. Hon sa -Oj, nu fick du visst en liten värk.

Om blickar kunde döda. Liten värk fnös jag och gick staplandes därifrån. Tillbaka in i väntrummet.

Vi blev inkallade till en doktor och jag tänkte nu ska jag vänta med att berätta tills efter han har undersökt mig. Vänta nu, vänta nu tänkte jag hela tiden.

Doktorn som var manlig tog ett Ultraljud på mig och sa att det såg bra ut.

Nu Skulle han känna på min livmordertapp. Han tog snabbt ut handen efter någon sekund och brast ut; - Här vill inte jag känna.!?

-nähe sa jag,

-Du är öppen minst 6 centimeter och vattnet går snart. Du måste upp till förlossningen nu.

Har du inte känt något frågade han mig?

Om jag inte har känt nått, skojar han med mig. Jävla idiot tänkte jag och började gråta som en tok. Och sa jag honom att jag har haft värkar i tre dygn och är helt slut hart inte sovit eller ätit på tre dygn, så JO jag har visst känt något, TYP SMÄRTA.

Vi fick traska uppför trapporna till förlossning som man vanligtvis tar entrén dörren men vi kom våningen under ifrån.

Helt tysta gick vi genom korridoren och log lite smått till varandra.

Väl där uppe fick vi ett rum och när vi stod i rummet så trodde vi inte det var sant.

Alla spekulationer om hur vi planerade hur det skulle vara att åka hemifrån men en skrikande födande jag och snabbt in på rummet värkarbetet och plopp en bebis. Men inte så för oss..

Lugnt gick vi in och satte oss på sängen och väntade på en sköterska, Barnmorskan Pernilla kom in kollade hur mycket öppen jag var, 6 cm och sa till mig att det var ovanligt länge jag hade stått ut hemma. Bra jobbat och då blev jag självklart lite stolt. Helt plötsligt så sa det SPLASH, vattnet kom och det var inte som jag hade föreställt mig. Utan alldeles grönt äckligt och ljummet. Men det var ingen fara bebisen ha bara bajsat i vattnet. Ni kan vara lunga sa hon.

Vi gick ner till caféet och köpte oss varsin smörgås och var tvungen att komma snabbt tillbaka för mera kontroller. Och sedan var förlossningen i full rulle.

Jag hade tydligen inte fattat att vi var där men så var det peronalbyte och en helt underbar barnmorska vid namn Sara och en bmstudent, Lisa kom in precis när jag fick en värk och visst jag hade ont hemma men det var ju ingen i jämförelse emot vad jag har nu.

De frågade om jag hade tagit lustgas men jag hade för ont för att tänka.

De gav mig lustgasen och jag fick ett gapskratt efter gapskratt. Skön manick tänkte jag.

Christian var en ängel och baddade mig i pannan, stök mig över ryggen och fanns varje sekund för mig.

Mina underbara sköterskor fanns för mig också och efter en timma med lustgas började jag tappa kontrollen och de har berättat i efterhand att jag var nästan galen och att de ryckte ifrån mig lust gasen och i samma ögonblick spydde jag. Och spydde.

Så fortsatte det de närmsta timmarna, Värk, lustas spydde, värk lustgas spydde.

Sedan kunde jag inte ta lustgasen så jag fick värk efter värk. Till slut låg jag på britsen helt utslagen och röde inte en min när värken kom. Narkosläkaren kom och gav mig Eda(ryggmärgsbedövningen) och efter ett tag så stod jag upp och klappande händerna och sa, ska vi föda barn eller..YES!!!

Glad och kände inte mycket. Skuttade till och med lite.

Fick en Smoothi av barnmoskan och det var riktigt gott..

Men den fina känslan fick inte vara med länge till. EDA.n släppte på ena sidan och ont har man av värkar men har man fått bedövning och sedan så släpper den, DÅ har man fanimej ondare än guds slag.. herrejävlar var jag hade ont och även ifall vissa moment är en dimma så kan jag inte önska den smärtan till min värsta fiende.. fy vad ont.

Christian hörde mig skrika Jag vill inte detta. Snälla hjälp mig, jag vill inte föda barn. Och stackaren sa till mig. Gumman, du är typ tvungen.

Båda barnmorskorna var lite underlig och de gjorde extrakontoller och de sprang ut och in lite väl ofta men även om jag inte var uppmärksam så gjorde det mig lite nervös.

De kom fram till mig och sa att jag var fortfarande inte helt öppen klockan var kvart i 9 på kvällen och jag hade bara öppnat mig 3½ cm och de satte in dropp för 6 timmars sedan. Man ska öppna sig en cm i timman när man får dropp och de började bli oroliga över mig.

9½ cm och man ska vara öppen 10 cm och efter det så ska man inleda förlossningens sista fas med själv krystandet och själva ploppet(=bebis).

De skulle gå och tala med ett par läkare och efter en stund fylldes rummet med läkare och sköterskor. Vi måste ta ut din bebis genom ett kejsarsnitt annars kan det vara en fara för dig och ditt barn. Jag kunde inte riktigt förstå men jag förstod att jag inte skulle vara kvar i detta rum något mera.

Christian fick Operationskläder på sig och de körde upp mig till OP.

Jag skakade väldigt mycket och de fick hålla i armarna och höften när narkosläkaren skulle sticka mig (igen). De kollade så att jag var ordentligt bedövad och sa höll de i mig i varsin arm. (jag skakade så mycket så att armarna flög upp och ner)

De berättade hela tiden var de gjorde och så sa det nu har du snart ditt barn hos dig. Jag hörde ett skrik och tårarna föll ner på mig kind.

Jag hörde henne ju men såg ingenting. De förde bort henne för att suga ut vattnet ur lungorna.

Jag hörde mitt kära barn skrika men såg ju henne inte. Hon låg på ett kallt bord bara 3 meter bort.

Ge mig henne tänkte jag. Snälla.

Christian sprang dit sa Åhh Åh nämen Åhh. Och sprang till mig, det, det, det blev en tjej, Älskling det blev en underbar söt lite tjej,...

Efter någon minut så kom de med henne. Jag tog henne på kinden och pussade på henne. Hon var det mest underbara varelsen som fanns. Och hon var våren alldeles egna lilla tös. Något hoptryckt med underbart söt.!!! Christian sa. Hon sa heta Olivia. Bara Olivia!

Okej sa jag självklart ska den finaste tjejen ha det finaste namnet.!!

Jag fick aldrig hålla henne så under tiden de skulle sy ihop mig så skulle de väga och mäta henne och pappa skulle naturligtvis följda med lilla Olivia.

De sa till mig att det var inte så kontligt att hon inte ville komma ut. Det  hade inte gått.

Eran dotter låg med näsan uppåt så hon kan inte födas ut så.

Tänkte inte mer på det inte jag ville att tiden skulle gå så att jag fick se dem igen.

När jag var ihoppsydd så sa de till mig att jag skulle upp till intensiven och att det var lite kritiskt för att jag hade förlorat blod och att jag hade spytt väldigt mycket underförlossningen.

Mina värden var inte bra.

När jag kördes ut ifrån salen så kom Christian och Lilla Olivia mot mig. En sköterska drog ner min rock och satte dit Olivias mun och sa att barnet måste få äta lite medan läkare prompt vill köra mig till intensiven. De tjatade på varann medan jag och min dotter (som var hårt hållen av en elak barnmorska) hade ett fint ögonblick. Hon av ammandes och jag av känslan av att nästan helt själv hålla mitt barn.

Men det blev bara något kort ögonblick.

Jag blev körd till IVA och Christian och Olivia till BB.

Fick inte dricka vatten och de sa till mig vila, vila. Men jag kunde bara ligga och stirra i taket om min dotter.

Jag tjatade och tjatade om vatten men nähej då.

Vid skiftet om personal fick jag ytterst lite vatten men det spydde jag upp efter nån sekund..

Två timmar senare så körde de mig till BB.

Där satt min underbara lilla familj och väntade på mig.

Jag fick hålla min dotter som då var lugn och fin.

Ammade henne och sniffade in hennes lukt.

De här har jag väntat på..

Min finfina tjej har legat i mig mage och växt till sig och blev så fin så fin.

51 cm lång och 3975g...
Knodden blev en Olivia Minou Hedberg

Den 4 januari 2008

Kl 21,43 tittade hon fram och det ögonblicket blev vi en familj.!!

Sann lycka.!

Min älskade pojkvän Christian hjälpte mig igenom ett par dagars dimma

Och nu är vi en lycklig familj och Olivia har hunnit bli snart 10 månader..!

Älskar er..